startsidan
Porträttgalleri
Tyskland Amerika England Frankrike Sovjetunionen Italien Sverige Österrike Japan Slovakien Jugoslavien Norge


Läs om:
klicka för mer info
Bormann

1900-1945
Läs om Hitler och andra personer Kriget - år för år Läs om Churchill och andra personer När släpptes atombomberna över Nagasaki och Hiroshima? Läs om Hitler och andra personer Läs om Churchill och andra personer
Kriget - år för år
åren före... | 1939 | 1940 | 1941 | 1942 | 1943 | 1944 | 1945 | ...åren efter
Åren före krigsutbrottet

Orsakerna till andra världskrigets utbrott kan spåras tillbaka till första världskrigets (1914-1918) efterspel. Året efter att första världskriget slutat skrevs fredsvillkoren under på slottet i Versailles (28 juni 1919) - och för förlorarna, Tyskland, blev dessa hårda. De tvingades bland annat avträda större delen av Västpreussen där provinsens huvudstad Danzig kom att lyda under NF. De fick också lämna ifrån sig Elsass-Lothringen och Saarland. Dessutom skulle Rhenlandet avmilitariseras. Ostpreussen blev avskuret av Polen med en landtunga som kallades för "korridoren". Tyskland förlorade också sina kolonier i Afrika och Asien. Deras krigsindustri skulle avrustas och förutom detta skulle de även betala ett enormt stort skadestånd till de segrande makterna, framför allt Frankrike. De var dessutom tvungna att erkänna sig "skyldiga" till kriget. För en tysk patriot stod Versaillesfördraget för stor orättvisa och tillsammans med depressionen på 1930-talet och den höga arbetslösheten som följde i dess spår gjorde att tyskarna ville ha revansch.


I januari 1933 kom nationalsocialistiska förbundet NSDAP till makten med Adolf Hitler (44) som ledare. Hitler började genast med en aggressiv politik bryta ner de regler och bestämmelser som slagits fast i Versailles 1919. Bland annat krävde han att de tyskspråkiga områdena i grannländerna skulle överlämnas till Tyskland. Hans politik syftade på ett tyskt herravälde i Europa och slutligen världsherravälde. ”Nya Tyskland” började gripa personer som de ansåg vara ”fiender” till staten, som till exempel kommunister och socialister samt även en och annan riksdagsledamot.

Även judar började märka av Hitlers antijudiska politik redan en kort tid efter att han kommit till makten. I mars 1933 upprättades det första koncentrationslägret, Dachau, och månaden efter började SA organisera bojkotter mot judiska butiker och läkare och advokater stängdes ute från statliga tjänster. Målet med detta var att få det tyska folket att tänka och handla antisemitiskt utan närmare eftertanke.
Även en kulturell revolution följde - i maj 1933 brann stora bokbål av böcker som judar eller nazistmotståndare skrivit. Goebbels beslutade att rensa bort allt som var utländskt, judiskt och "otyskt" - den tyska kulturen skulle ”renas” från all judisk ”smitta” – och böcker skrivna av judar brändes därför på bål. Många av dem som kastade böckerna på elden var tyska elever och lärare. Det största bokbålet brann framför operahuset i Berlin. Författare och forskare började fly från Tyskland.

Nazisternas logga I juli 1933 blev NSDAP det enda tillåtna partiet i Tyskland. Nya lagar godkändes som samtyckte till tvångssterilisering av zigenare, färgade tyskar och utvecklingsstörda. Hitler och nazisterna hade kraftigt stöd bland de arbetslösa – men mindre stöd bland de organiserade arbetarna. Partiets vänsterflygel ville upprätta en arbetarrörelse vilket inte Hitler ville. Han gjorde därför 1 maj till helgdag – och dagen efter upplöste han fackförbunden. Det största stödet hade Hitler i medelklassen - ruinerade affärsinnehavare, fattiga kontorister och hantverkare som slagits ut av massproduktionen. Det var de som beundrade Hitler och såg upp till honom. En annan grupp som också hade fått det svårare var småbönderna, som Hitler värvat under depressionen. Till dem sa han att ” deras blod och jord var Tysklands guld” – och att de var "nationens ryggrad" varefter han stiftade lagar som gav dem rätten till sin egen jord. Han delade ut bröd till de fattigaste och lovade dem arbete.

Julen 1933 - den första julen i ”Hitlers rike”. Efter nästan 1 år under NSDAP:s makt var koncentrationslägren fulla av nazistmotståndare, kommunister och socialister, riksdagen var en marionett och partier och fackföreningar var upplösta. Det fanns inga judar kvar i förvaltningen, den fria pressen var strypt och människorna hade inga medborgerliga rättigheter - Tyskland befann sig i konstant undantagstillstånd.

Röhm Hitler var den mäktigaste i landet men kände sig ändå hotad. Han fruktade sina konservativa rivaler och armén samt de revolutionära delarna av partiet, som SA-ledningen. SA-förbanden var 1933 uppe i 3 miljoner medlemmar och deras mål var att ta över arméns arbete, ersätta yrkessoldaterna med SA:s egna revolutionära frivilliga. Även armén avskydde SA – vilket gjorde att Hitler såg ett sätt att få generalerna på sin sida och samtidigt bana väg för sig själv. Chefen för SA hette Ernst Röhm och var en lojal kamrat och vän till Hitler, vilket inte hjälpte mycket för den 30 juni 1934 anhölls Röhm (46), och sköts lite senare ihjäl utan ens en rättegång. Röhms SA-befäl och över hundra andra sköts också – utan att de fått någon möjlighet att försvara sig. En våg av mord sköljde över Tyskland. Dåden kallas för De långa knivarnas natt. Mördarna var från den nya styrkan – SS - som var Hitlers livvakter och som nu blivit hans personliga terrorredskap. I tidningarna stod det att regeringen tvingats skjuta dem på grund av ett "nödläge" och Hitler själv försvarade dödskjutningarna med att SA hade planerat att störta regeringen.

Röhm Den tyska presidenten Paul von Hindenburg (86) dog den 2 augusti 1934. Ännu medan Hindenburg levde hade Hitler avskaffat presidentämbetet och utnämnt sig själv till Führer och rikskansler. Direkt efter Hindenburgs död tog Hitler själv makten över armén. De väpnade styrkorna fick svära en ny trohetsed - tidigare svor de lojalitet mot styrelsesättet, författningen – NU fick de svära trohet mot Hitler personligen. På detta sätt snärjde han dem - nu kunde de inte visa olydnad mot honom – för då skulle de ju också visa olydnad mot sitt eget fosterland. Tyskarna fick också ännu en gång rösta om Hitlers maktövertagande. Valapparaten använde hot, propaganda, förfalskning och bluff för att vinna. Hitler fick 90 % jaröster – dock hade 4 miljoner ändå röstat nej.

Eftersom Versaillesfördraget inte tillät Tyskland att ha flygvapen fick landet utbilda sina män i segelflyg istället för att på så sätt kanske arbeta inom Luftwaffe i framtiden. I hemlighet tredubblade Tyskland sin styrka på två år. Utländska diplomater såg vad som pågick i landet men gjorde ingenting och 1935 införde Tyskland militärplikt.

En del av Versaillesfördraget hade redan upphävts – Saarland, ett litet koldistrikt i provinsen Rehnland, som före 1918 varit tyskt, röstade i januari 1935 för att återgå till Tyskland. Rhenlandet var dock fortfarande en demilitariserad zon (område där militär inte får uppehålla sig) och att försöka återta det var en direkt utmaning mot de allierade, först och främst Frankrike. Den 7 mars 1936 gick tyska trupper ändå över Rhens broar, och väntade sig att Frankrike skulle gå till angrepp, vilket inte skedde. Tvärtom så hälsades de militära grupperna välkomna av Rhenlandets invånare. Tyskarna kände nu att en del av landets ära var återvunnen.

I oktober 1936 bildades en vänskapspakt mellan Tyskland och Italien.
Den 25 november 1936 undertecknade Nazisterna och Japan en pakt som kallas för Antikominternpakten. Den gick ut på att de tillsammans skulle bekämpa den internationella kommunismen, vars frontorganisation var Komintern ("kommunistiska internationalen" som var en sammanslutning av kommunistiska partier i världen). 1937 anslöt sig även Italien till antikominternpakten. Dessa tre länder kom förövrigt att utgöra det så kallade axelmakterna.

Ribbentrop I februari 1938 installerade Hitler pålitliga nazister i utrikesministeriet och generalstaben. Oberkommando der Wehrmacht (OKW) bildades där Hitler blev överbefälhavare, general Wilhelm Keitel (56) chef, general Franz Halder (54) stabschef, general Walter von Brauchitsch (57) arméchef och Joachim von Ribbentrop (45) utrikesminister.

Två år efter Tysklands lyckade återtagande av Rhenlandets ville Österrikes nazister förena sitt land med Tyskland - de krävde Anschluss (anslutning). I mars 1938 tvingade Hitler den österrikiska regeringen att acceptera Anschluss, total förening med Tyskland. För att förhindra en folkomröstning gick den tyska armén in i Österrike den 12 mars 1938. Trupperna hälsades välkomna av stora folkmassor som kastade blommor på dem. Hitler proklamerade anschluss varefter Österrike blev en provins. En folkomröstning 10 april godkände anslutningen till 99,73 jaröster. Österrikes huvudstad Wien drabbades dock snart av en fanatisk judeförföljelse. Tysklands grannländer blev överraskade och var oförberedda på vad som hände – men de gjorde inte heller nu någonting.

Chamberlain Tjeckoslovakien var en oberoende nation och allierad med England, Frankrike och Sovjetunionen. Längs Tjeckoslovakiens norra gräns bodde "sudettyskarna", den tysktalande befolkningen i Böhmen och Mähren i gränstrakterna mot Tyskland och Österrike. Hitler hetsade sudettyskarna (som förövrigt aldrig varit en del av tyskland) att de skulle kräva att få ingå i "tredje riket". Resten av Tjeckoslovakien tänkte dock försvar sitt land men deras allierade England och Frankrike gav efter för Hitlers krav för att på så sätt försöka undvika krig. Den 29 september 1938 skrevs Münchenavtalet under av den engelska premiärministern Neville Chamberlain (69), Italiens diktator Benito Mussolini (55), Frankrikes premiärminister Édouard Daladier (54) och Hitler (49). Avtalet gav det tysktalande Tjeckoslovakien, Sudetlandet till Hitler. Inga representanter från Tjeckoslovakien var närvarande. Sudetlandet införlivades med Tyskland och därmed var Tjeckoslovakien övergivet av sina allierade och deras skydd mot väster borta. Sudettyskarna däremot hälsade tyskarna välkomna som deras befriare.

I november 1938 sköt en sjuttonårig jude, Herschel Grynszpan, ihjäl en 29-årig tysk diplomat som hette Ernst vom Rath . Dådet gav Nazisterna anledning till att inledda en hämndaktion. Synagogor brändes och judiska butiker plundrades i hela Tyskland. Natten mellan den 9 och 10 november, den så kallade kristallnatten som händelsen kom att kallas på grund av allt krossat glas, skickades tusentals judar till koncentrationsläger. Amerikas president Franklin D Roosevelt (56) kallade hem sin Berlinambassadör i protest mot händelsen.



1939 >>
Källa: The World at War - Dokumentärserie med 16 dvd-skivor
Atlas över andra världskriget
När hände vad? - Världshistoriskt uppslagsbok
Inlagd 2006-08-14 | Uppdaterad 2006-09-11
sajten uppdaterades 2008-10-23 | ©Nina Ringbom 2006-09-03