startsidan
Porträttgalleri
Tyskland Amerika England Frankrike Sovjetunionen Italien Sverige Österrike Japan Slovakien Jugoslavien Norge


Läs om:
klicka för mer info
Adolf Hitler

1889-1945
Läs om Hitler och andra personer Kriget - år för år Läs om Churchill och andra personer När släpptes atombomberna över Nagasaki och Hiroshima? Läs om Hitler och andra personer Läs om Churchill och andra personer
<< Tillbaka Albert Speer Utskriftsvänligare sida!
Titel: Hitlers chefarkitekt, chef för Nazitysklands krigsindustri. Författare
Levde:  1905 - 1981  (76 år)
Berthold Konrad Hermann Albert Speer föddes i Mannheim, Tyskland den 19 mars 1905. Speer följde sin far och farfar i fotspåren och blev arkitekt. Han utbildade sig vid Karlsruhe då inflationen omöjliggjorde en mer dyrbar utbildning vid något av de mer prestigefyllda universiteten. Sedan landets ekonomi förbättrats kunde han fortsätta sin utbildning - först i München och sedan Berlin - där Heinrich Tessenow (1876-1950) var en av hans lärare. Speer tycks ha utmärkt sig då han efter avlagd examen 1927 omedelbart blev Tessenows assistent.

På sommaren 1922 mötte han Margarete Weber (1905-1987) som han sex år senare (1928) gifte sig med - trots att hans mor var emot förhållandet. Speer och Margarete fick mellan åren 1934-1942 sex barn.

Via studenter som var engagerade i nazirörelsen drogs Speer också till denna och i december 1930 hörde han Hitler tala för första gången. Enligt Speer höll en civilklädd Hitler ett tal som var roligt, underfundigt och inspirerande, fjärran från de skräniga tal eftervärlden sett på journalfilmer. Detta understryker egentligen bara Hitlers förmåga att variera sig beroende på sin publik (i detta fall studentvärlden). Senare såg Speer även ett tal av Joseph Goebbels, vilken han fann mindre sympatisk med sin förmåga att driva publiken till extas. Likväl gick Speer med i nazistpartiet såsom medlem 474481. Som kommen ur en högborgerlig miljö var Speer troligen inte den mest typiska av nazister och han menar i sina memoarer att han tidigare inte reflekterat mycket över politik. Via partiuppdrag för Karl Hanke (1903-1945) kom Speer 1932 i kontakt med Joseph Goebbels och fick först i uppdrag att renovera partihögkvarteret i Berlin och, efter nazisternas maktövertagande, propagandaministeriet. Goebbels var mycket nöjd och rekommenderade Speer för Hitler som satte honom som assisten för Paul Troost (1878-1934) i arbetet på rikskansliet.

Speer kom att bli en av medlemmarna i Hitlers innersta krets och även den som via sin litterära verksamhet givit de mest detaljerade beskrivningarna av denna miljö.
Det var Speers idé att skapa den balkong från vilken Hitler senare ofta talade. Med sin smak för en lätt idealiserad klassicism fann Speer en frände i Hitler, som delade denna estetiska uppfattning. Vid Troosts död 1934 blev Speers chefsarkitekt för NDSAP. Strax därpå skapade han den stora partianläggningen i Nürnberg, vilken bland annat kan ses i Leni Riefenstahls ”Viljans triumf”. Speer inspirerades här av bland annat det grekiska Pergamonaltaret vilket kan sägas ha återgivits i maxiformat då Speer skapade en mötesplats med utrymme för 240000 deltagare. Han ansvarade även för den kraftfulla ljussättningen med hjälp av 150 strålkastare från luftvärnet.

Under de kommande 5 åren tillbringade Speer och Hitler många timmar över ritbord och modeller, uppenbarligen ett av Hitlers favoritnöjen. Modellerna visar ofta på det storhetsvansinne som troligen grep även arkitekten och inte bara dennes herre. I sina memoarer återger Speer en episod då dennes far såg vissa av modellerna och verkade chockerad. Speer skapade tyska paviljongen till världsutställningen i Paris 1937 och tilldelades delat förstapris tillsammans med det Sovjetiska bidraget (som påminde rätt mycket om det tyska, till juryns stora bryderi). 1942 omkom rustningsministern Fritz Todt (50) i en flygkrasch och Hitler utnämnde snabbt Speer till dennes efterträdare, mycket tack vare dennes effektivitet och neutrala hållning gentemot olika grupperingar inom partiet. Olyckligtvis för de allierade visade sig Speer såsom rustningsminister vara fenomenal och många bedömare anser att han var en av de viktigaste faktorerna bakom det faktum att den tyska produktionen kunde hålla igång så pass länge som den ändå gjorde.
Speer lyckades bemästra problemen med käbbel inom partiet och den tröga byråkratin varvid han efterhand kom att samla stor makt i sina händer. För att upprätthålla produktionen såg han även till att använda sig av tvångsarbetskraft, exempelvis judar och andra människor från de ockuperade länderna.

Speer plågades under 1944 av sjukdom (troligen överansträngning) och var periodvis på sjukhus. I sina memoarer uppger han dock att han stundtals fruktade ett mordförsök från bland annat Heinrich Himmler. I samband med attentatet mot Hitler i juli 1944 visade det sig att konspiratörerna hade med Speer på en lista över tänkbara ministrar i en regering efter Hitler. Emellertid stod det klart att detta var konspiratörernas eget påhitt och att Speer inte haft någon aning om attentatet, vilket troligen räddade honom trots den paranoida stämning som rådde efter attentatet. Speer säger dock i sina memoarer att han lekte med tanken på att försöka döda Hitler genom att leda in giftgas i bunkern, men han fick aldrig tillfälle att realisera detta. Speer tycks alltså ha stått Hitler nära även mot slutet av kriget.
Den 19 mars 1945 utfärdade Hitler ”Neroordern” enligt vilken tyska områden skulle förstöras, broar sprängas, brunnar förgiftas och så vidare. Den rationelle Speer såg till att till varje pris sinka dessa planer. Speer hade även ett gott stöd av den likaledes klarsynte general Gotthard Heinrici (1886-1971) i samband med slutstriderna om Tyskland.

Hitler och Speer möttes sista gången på den förres födelsedag då Speer uppger att han erkänt att han saboterat ett antal planer för Hitler. Denne ska ändå ha låtit honom gå under något så när vänskapliga former. Om detta är sant kan det likväl tyda på att Hitler hade en viss svaghet för Speer. Det enda ”straff” Speer fick för sin olydnad var att han ej kom med i den regering Hitler önskade i sitt testamente. I samband med Tysklands sammanbrott reste Speer till Flensburg där överlevande medlemmar av den nazistiska regimen samlades under Karl Dönitz (53) befäl. Speer tycks till en början ha kunnat röra sig fritt och höll exempelvis föreläsningar för de allierade om den nazityska politiken på olika områden. Dock stod det snart klart för honom att han skulle komma att åtalas men han verkar å andra sidan inte ha gjort något försök att fly.
Regeringen Dönitz upplöstes av de allierade i slutet av maj 1945 och i samband med detta arresterades ett antal ledande nazister, så även Speer. Vid Nürnbergrättegången var Speer en av få nazister som öppet visade ånger över vad som skett. Huvudåtalet mot honom gällde användandet av slavarbetskraft inom industrin. Speer försvarade sig dock skickligt och det kunde även påpekas att denna arbetskraft därmed slapp livet i lägren där döden rimligen väntat. Foton visade även Speer på besök i koncentrationslägret Mauthausen men han förnekade att han skulle ha sett något graverande där. I oktober 1946 dömdes Speer till 20 års fängelse, ett betydligt mildare straff än han själv hade väntat.

Mycket har skrivits om Speers attityd till Hitler och om vad han visste eller inte visste om förintelsen. Speer själv menar att han stängde sina ögon för vad som skedde och kanske handlar det i hans fall även om en avancerad form av självbedrägeri. Ett antal biografier om Speers och hans krigsinsatser har skrivits, senast av Gitta Sereny. I allmänhet har Speer dock blivit ganska väl behandlad i historieskrivningen och har ofta beskrivits som ”den ångerfulle nazisten” eller som exempel på hur även en hygglig människa kan komma att tjäna onda syften. Under de 20 åren i Spandaufängelset skrev Speer dels en dagbok och dels sina memoarer, allt i hemlighet. Mycket skrevs på toalettpapper eller annat tillgängligt material och smugglades ut. Speer menar att han såg det som sin plikt att skildra den innersta kretsen kring Hitler då han var en av de mest prominenta i den som ännu levde. I övrigt såg han till att förströ sig med en noggrann rutin där han bland annat läste mycket (vilket var tillåtet), odlade upp en trädgård samt ”promenerade runt jordklotet” (i tanken). Speer frigavs 1966 under stor uppmärksamhet från medierna. Han lyckades återgå till ett normalt liv och levde ganska tillbakadraget med undantag för det obligatoriska antalet intervjuer som han under åren ställde upp på. Hans böcker gav honom även en ganska god inkomst. Förhållandet med makan var förstås komplicerat efter 20 år i fängelse och strax före sin död hade Speer förälskat sig i en mycket yngre kvinna. Han dog av hjärnblödning under ett besök i London. Sonen Albert Jr har fortsatt traditionen och är också arkitekt. Han har bland annat deltagit i byggandet av Vällingby och får idag uppdrag över hela Tyskland ”utom i Berlin”.
Albert Speer dog den 1 september 1981, 76 år gammal.

Text: Robert Ahlman - adjunkt i historia, högskolan Gotland
Källa: Speer - Tredje riket inifrån
Speer - Dagbok i Spandau
Sereny - Albert Speer och sanningen
Personen inlagd 2006-10-27 | Uppdaterad 2006-10-27
sajten uppdaterades 2008-10-23 | ©Nina Ringbom 2006-09-03