startsidan
Porträttgalleri
Tyskland Amerika England Frankrike Sovjetunionen Italien Sverige Österrike Japan Slovakien Jugoslavien Norge


Läs om:
klicka för mer info
Bernadotte

1895-1948
Läs om Hitler och andra personer Kriget - år för år Läs om Churchill och andra personer När släpptes atombomberna över Nagasaki och Hiroshima? Läs om Hitler och andra personer Läs om Churchill och andra personer
<< Tillbaka Josef "Sepp" Dietrich Utskriftsvänligare sida!
Titel: SS-Oberstgruppenführer
Levde:  1892 - 1966  (73 år)
Dietrich föddes i Bayern 1892. Han kom från enkla förhållanden och tog värvning redan som 19-åring. Under första världskriget uppnådde han sergeants grad och tjänstgjorde bl.a. i en av de första pansartrupperna där han körde Tysklands första stridsvagn och, enligt uppgift, avlossade dess första skott. Han dekorerades ett antal gånger, bl.a. med Järnkorset av första klass.

Efter kriget deltog Dietrich i de frikårer, bestående av krigsveteraner och högerextremister, som krossade den bayerska kommunistiska rådsrepubliken 1919. Därefter hoppade han mellan allahanda tillfälliga arbeten – alltifrån polis och tulltjänsteman till kypare och bensinstationsföreståndare.
Vändpunkten i hans kringflackande tillvaro kom 1928 då han gick med i nazistpartiet. Han hade tidigare deltagit i Hitlers misslyckade ”Ölkällarkupp” i München 1923 och nu kom han att bli Hitlers alltiallo. För att kunna vara Führern ständigt tillgänglig fick han senare en tjänstebostad i rikskansliet. Vid det laget var Dietrich även riksdagsman, medlem av den regionala statsrådsmyndigheten i Preussen och det lokala stadsrådet i Berlin.

1933 blev Dietrich ansvarig för Hitlers nya livvakt. Den gamla livvakten, SS, hade genomgått radikala förändringar både vad gäller verksamhet och organisation, och uppgick nu till 50 000 man. Dietrich handplockade 120 man till den enhet som kom att bli ”Liebstandarte Adolf Hitler”. Som emblem valde man en nyckel (Dietrich är tyska för dyrk). Året därpå inkorporerade Himmler enheten i SS.
Livvakten tjänade inte bara som Hitlers privata beskydd. Liebstandarte knöts även till andra medlemmar av den nya regeringen och kom att utplaceras över hela Tyskland. På så sätt blev SS en strategiskt organiserad motvikt till det svårkontrollerade SA.

Som för många andra blivande nazikoryféer fick Dietrich sitt eldprov i samband med ”De långa knivarnas natt” 1934. Han beordrades att leda två kompanier ur SS-Leibstandarte till Bayern som svar på SA:s mobilisering i München. I själva verket var denna påstådda provokation från SA något som Himmler fabricerat för att förmå Hitler att röja SA ur vägen. Dietrich ledde arkebuseringarna då 177 SA-män avrättades. Som belöning för dessa insatser befordrades han till Obergruppenführer.
Efter krigsutbrottet kom Liebstandarte tillsammans med SS-Totenkopfverbände (vaktstyrkan i koncentrationslägren) och SS-Verfügungstruppe att bilda SS’ militära gren Waffen-SS. Även om Paul Hausser räknas som Waffen-SS’ grundare, var det Dietrich som inpräntade den blinda stridsandan i dess manskap. Senare tids forskning vill dock tona ned bilden av Waffen-SS som exceptionellt fanatiskt och framgångsrikt.
Alltmedan SS svällde fortsatte dock Liebstandarte att vara en ”arisk elitenhet” när det gällde antagningskriterierna. Exempelvis var kravet på minimilängd för de sökande 177,5 cm. Som en kuriositet kan nämnas att Dietrich endast nådde till axeln på Himmler som själv mätte under 170 cm.

Josef Dietrich utmärkte sig för sin frispråkighet och han var inte rädd för att öppet demonstrera sin uppfattning om andra tyska ledare. När Heydrich dödades lär han ha sagt ”Gudskelov att kräket har dött”! Enligt Albert Speer var han den ende som vågade trotsa Himmler. Trots att denne var gudfar till två av Dietrichs barn vägrade Dietrich att skaka hand med honom. Dietrichs långa relation till Hitler vägde dock så tungt att han i det närmaste blev oantastlig.

Liebstandarte deltog bl.a. i inmarscherna i Saar, Österrike och Sudetenland samt, med skiftande framgång, på nästan samtliga fronter i Andra världskriget. Under anfallet på Dunkerque var Dietrich mycket nära att sprängas i luften då bensintanken på hans bil fattade eld. Insmord i gyttja för att skydda sig mot hettan från elden låg han i skydd från det fientliga kulregnet innan han undsattes fem timmar senare. Under tiden hade hans manskap fått information om att han skulle ha dödats och som hämnd avrättade man 80 brittiska krigsfångar.

Dietrichs insatser i Frankrike, där han bl.a. kom att trotsa Hitlers order, kom att ändra på Waffen-SS’ rykte som stridsodugliga paradsoldater till något av Tredje Rikets brandkår. Med sin taktik med snabba förflyttningar och genombrytningar i fiendens linjer, som inte sällan var numerärt överlägsen, kom han att personifiera ”blixtkriget”.
Trots opposition från den reguljära armén, valde Hitler att utöka Waffen-SS ytterligare. På bara några månader växte man från 18 000 till 100 000 man. Liebstandarte hade till slut samma storlek som en armédivision och under kriget i öst omvandlades man till en pansardivision.

Dessförinnan hade man utmärkt sig i kriget på Balkan och det var till Dietrich som den grekiske befälhavaren vände sig för att diskutera villkoren för eldupphör. Den italienske diktatorn Mussolini kände sig dock förbigången och förmådde Hitler att inte godkänna den överenskommelse Dietrich träffat med fienden. Först när italienarna, som endast hade en liten (om ens någon) del i segern, fick blanda sig i kapitulationsvillkoren och genomföra en segerparad i Aten, kunde tyskarna avsluta kampanjen på Balkan och återgå till det uppskjutna anfallet mot Sovjetunionen.

Dietrich och hans pansartrupper deltog bl.a. i slagen vid Charkov och Kursk 1943. I det förra spelade man en avgörande roll och slaget kom att innebära den sista tyska segern på östfronten. Vid det laget räknades hans trupper till de starkaste på den tyska sidan och Dietrich befordrades till SS-Obertsgruppenführer. Han belönades också med otaliga utmärkelser, bl.a. Riddarkorset med eklöv.

Josef Ryssarna hade dock utvecklat ett flexibelt försvarssystem så att man undvek tyskarnas inringningsmanövrar som varit så framgångsrika 1941. Inför slaget vid Kursk var man så välförberedda att man lyckades koncentrera nästan hälften av sina tillgängliga pansartrupper till området. Under återstoden av kriget skulle tyskarna komma att drivas tillbaka steg för steg.

1944 förflyttades Dietrich till Normandie för att möta de framryckande amerikanska styrkorna under Patton. Hitlers ständiga avdelande av truppstyrkor till olika krigsskådeplatser tvärs över Europa skulle komma att bli kraftsplittrande och i längden förödande. De tyska försöken till motoffensiv på västfronten misslyckades och istället blev man inringad när amerikanska pansartrupper under Bradley gjorde en kringgående manöver och angrep tyskarna söderifrån. Dietrich lyckades organisera en ordnad reträtt men förlorade ändå 400 000 man.

Strax före attentatsförsöket mot Hitler blev Dietrich kontaktad av Rommel och fick en direkt fråga om han var beredd att utföra en order även om den stred mot Hitlers uppfattning. Dietrich ska då ha svarat att hans lojaliteter helt och hållet låg hos Rommel, hans överbefälhavare. Rommel tog, felaktigt, detta som inteckning för Dietrichs stöd i sammansvärjningen. Efteråt tog Dietrich kraftigt avstånd från attentatet.

Efter den avslöjade komplotten var Hitler misstänksam mot Wehrmacht och handplockade därför Dietrich att leda Ardenneroffensiven i december 1944. Offensivens taktik liknade den som framgångsrikt använts 1940. Man skulle göra ett oväntat anfall över de oländiga skogsbeklädda bergspassen i skydd av vintervädret som omöjliggjorde allierade flyginsatser. Dietrich och von Manteuffel kommenderade varsin pansararmé (den sjätte respektive femte) med uppgift att avancera mot Antwerpen och ringa in de allierade i södra Nederländerna. Drivmedelsbristen skulle lösas genom erövring av fientliga bränsledepåer under framryckningen. Hitlers förhoppning var att de allierade skulle söka fred om Antwerpen föll. Dietrich var den ende i ledningen som vågade uttrycka tvivel om denna våghalsiga plan.

Taktiken lyckades så till vida att amerikanerna inledningsvis togs med överraskning. Men man valde att försvara sig offensivt istället för att retirera vilket frigjorde tid för att sätta in förstärkningar. Dietrichs trupper splittrades och fastnade i hårda strider vilket stoppade framryckningen och snart låg man efter sin tidtabell. von Manteuffel höll sig dock fortfarande i rörelse och hade eventuellt kunnat nå målet om han fått nödvändig förstärkning från Dietrich. Denne vägrade dock med hänvisning till Hitlers ursprungliga order och förmodligen också med en fåfäng förhoppning om att själv kunna svara för ett avgörande genombrott.

När sedan vädret tillät att allierat flyg sattes in var operationens misslyckande ett faktum. Närmare 100 000 tyska man och 800 tanks hade förlorats. Att de allierades förluster var jämförbara hade mindre betydelse. Dietrichs rykte som framgångsrik befälhavare hade skadats allvarligt.

En naturlig följd av den tyska truppkoncentrationen på västfronten var att Röda armén kunde avancera snabbare i öst. Den egentliga effekten av Ardenneroffensiven var således att Järnridån kom att flyttas västerut. När Hitler slutligen omgrupperade trupperna i väst till defensivt försvar valde han att använda en offensiv taktik i öst. Dietrich och hans elittrupper förflyttades dit vilket fick en påtagligt negativ effekt hos de övriga soldaterna på västfronten.

Istället för att skydda Tysklands östra gräns planerade Hitler att återta de ungerska oljefälten. Även denna motoffensiv kom dock av sig pga. ogynnsamma terrängförhållanden och oväntat hårt motstånd från de dubbelt så starka sovjettrupperna. Istället för att kämpa till siste man valde Dietrich att retirera till Wien. En rasande Hitler ansåg inte Liebstandarte värdiga att bära banden med hans namn på ärmuppslagen och krävde att de skulle tas bort. Dietrich ironiserade: ”Vi kallar oss fortfarande för Sjätte pansararmén för vi har kvar sex stridsvagnar.” När han inte längre kunde försvara Wien valde han att kapitulera till Patton den 8 maj 1945. Flera Waffen-SS-män överlämnades dock till ryssarna.

Josef Det torde stå utom allt tvivel att Dietrich var övertygad nationalsocialist och att hans trupper gjorde sig skyldiga till krigsförbrytelser på såväl väst- som östfronten. Enligt Hitler måste Liebstandarte ”få lösa sina speciella uppgifter på sitt eget sätt”. Mest uppmärksammade blev de omtvistade händelserna i Malmédy under Ardenneroffensiven. Enligt överlevande vittnen öppnade Liebstandarte eld mot en grupp amerikanska fångar. 72 dödades, varav 40 sköts från nära håll. Nyheten om massakern spred sig och under de närmaste dagarna tog ingen sida några fångar. Vissa källor ger dock en annan bild av Dietrich och vittnar om att han personligen ska ha protesterat hos Hitler mot övergrepp på judar och till och med beordrat Liebstandarte att rädda judar undan SD:s dödspatruller i Italien.

1946 dömdes Dietrich och 22 andra Waffen-SS-män till livstids fängelse för Malmédy-massakern. 43 dömdes till döden. När det uppstod tvivel om bevisföringen sänktes emellertid samtliga straff och ingen dödsdom verkställdes. Dietrich släpptes efter tio års fängelse. Året därpå dömdes han till ett nytt fängelsestraff – ironiskt nog för sin roll i samband med “De långa knivarnas natt”. En sovjetisk domstol dömde honom i hans frånvaro till döden för krigsförbrytelser.
Dietrich dog i en hjärtattack 1966. 6000-7000 veteraner från både den tyska sidan och fiendesidan bevistade hans begravning.

Text: Patrik Jakobsson, fil.kand. i historia, arkivarie vid Regeringskansliet
Källa: Källa:
Barnett: Hitlers generaler
Johansson – Europas krig
Knopp: SS – ondskans mäktiga redskap
Messenger: Hitler’s gladiator
Redaktionen för Time Life Books: Tredje Riket – SS
Redaktionen för Time Life Books: Tredje Riket – Vägen till revansch
Redaktionen för Time Life Books: Tredje Riket – Fälttåget på Balkan
Redaktionen för Time Life Books: Tredje Riket – Sammanbrottet
Thompson: Andra världskriget – Segern i Europa
www.feldgrau.com
www.answers.com
www.britannica.com
Personen inlagd 2007-01-01 | Uppdaterad 2007-01-01
sajten uppdaterades 2008-10-23 | ©Nina Ringbom 2006-09-03