startsidan
Porträttgalleri
Tyskland Amerika England Frankrike Sovjetunionen Italien Sverige Österrike Japan Slovakien Jugoslavien Norge


Läs om:
klicka för mer info
Göring

1893-1946
Läs om Hitler och andra personer Kriget - år för år Läs om Churchill och andra personer När släpptes atombomberna över Nagasaki och Hiroshima? Läs om Hitler och andra personer Läs om Churchill och andra personer
<< Tillbaka Theodor Eicke Utskriftsvänligare sida!
Titel: SS-Obergruppenführer
Levde:  1892 - 1943  (50 år - dödad i strid)
Eicke föddes i Elsass-Lothringen i västra Tyskland (nuvarande Frankrike). Han var yngst av elva barn till en stins. Eicke misslyckades med sina studier och sökte sig redan som 17-åring till den kejserliga armén. Under första världskriget dekorerades han för tapperhet med järnkorset av andra klassen. Krigsslutet innebar en social katastrof och en grogrund för hans kommande nazistiska engagemang. Ett engagemang som, i kombination med hans brist på utbildning, innebar att han inte tilläts bli reguljär polis och även ledde till att han förlorade en tjänst som säkerhetsansvarig vid I.G. Farben.

1930 blev han, via SA, medlem av SS och utmärkte sig snabbt som en framstående organisatör och brutal aktivist. Han steg snabbt i graderna och utnämndes 1931 till Standartenführer. Han deltog i flera politiska terrordåd och dömdes till två års fängelse men lyckades fly till Italien och blev där ansvarig för en grupp landsflyktiga SS-medlemmar. Han återvände efter Hitlers maktövertagande men hamnade i konflikt med den mäktige lokale Gauleitern Joseph Bürckel. Denne utnyttjade Eickes, även med SS’ mått, aggressiva framtoning och lyckades få honom inlagd på mentalsjukhus.

Kort efter regimskiftet övertog SS ansvaret över fångvården i de tyska delstaterna med den uttalade ambitionen att koncentrera den växande skaran politiska fångar i läger. I Dachau, utanför München, skulle man komma att bedriva en framgångsrik pilotverksamhet. Trots, eller tack vare, sitt brutala rykte ansågs Eicke rätt man för uppgiften att leda arbetet. När han övertog ledningen av lägret bringade han ordning i det rådande kaoset och reglerade terrorn i tydligt utformade föreskrifter och riktlinjer. Allt i linje med den brutala anda som lägervakterna uppfostrades i – Tolerans betyder svaghet!

1934 fick Eicke tillfälle att visa sin lojalitet mot rörelsen på ett mer handgripligt sätt i samband med utrensningarna under De långa knivarnas natt. Han uppdrogs att sammanställa en lista över ”icke önskvärda personer” som borde avrättas och kom att bli den som personligen avrättade SA-ledaren Ernst Röhm, en uppgift som f.ö. Rudolf Hess erbjudit sig att utföra. När Röhm inte utnyttjade erbjudandet att själv ta sitt liv steg Eicke och hans adjutant in i Röhms cell och sköt honom. När denne stönade ”Mein Führer, mein Führer”, lär Eicke ha fällt en cynisk kommentar – ”Det borde ni ha tänkt på tidigare”. Eicke belönades för sin insats genom att utnämnas till inspektör för koncentrationslägren samt chef för SS’ vaktförband – SS-Totenkopfverbände (dödskalleförbanden) och befordrades till Gruppenführer.

Eicke Eicke konstruerade koncentrationslägren och rekryterade dess personal. Dachau kom att utgöra förebilden för det nya koncentrationslägersystemet som Eicke hade centraliserat till (Dachau oräknat) tre stora läger: Buchenwald, Sachsenhausen och Lichtenberg. Bland Eickes elever – Eickes pojkar – kan nämnas kommendanterna Rudolf Höss och Max Kögel i Auschwitz respektive Majdanek samt Adolf Eichmann. På samma sätt som under De långa knivarnas natt drog han sig inte för att personligen delta i det mordiska hantverket. Han gav personliga anvisningar och uppfann nya tortyrmetoder.

Eickes framgångar ledde emellertid till att han drogs in i de interna konflikter som rådde inom SS och SD. SD- och tillika Gestapo-chefen Heydrich kände sin position hotad när tusentals fångar överlämnades till koncentrationslägren i form av värdefull tvångsarbetskraft. Han pekade på missförhållanden i lägren och ville få Eicke avskedad för att själv ta över ansvaret. Himmler vägrade dock att tillmötesgå detta och spelade på så sätt ut Heydrich mot Eicke för att hålla de båda i schack och därmed trygga sin egen position. Eickes redan omvittnade hänsynslöshet i kombination med att han lyckats komma helskinnad ur konfrontationen med Heydrich gjorde honom till fruktat namn, även inom SS.

I samband med krigsutbrottet kom den mångsidige Eicke att delta även i uppbyggnaden av SS’ militära gren Waffen-SS. Eickes dödskalleförband sammanfördes med Liebstandarte Adolf Hitler (Hitlers livvakt) och SS-Verfügungstruppe (allmänna SS´ militära förband) till Waffen-SS. Medan de båda sistnämnda avdelningarna präglades av elitism lockade dödskalleförbanden främst till sig outbildade, arbetslösa och skrupulösa människor. Eicke utgav sig heller inte för att skapa något som försökte efterlikna en militär organisation – snarare tvärtom.

Dödskalleförbanden var till en början inget stridande förband utan bekämpade fienden bakom frontlinjerna – framförallt judar. När förbanden sedan kom att delta i regelrätta strider blev den militära oerfarenheten uppenbar. Eicke själv saknade militär utbildning och kompenserade sin oförståelse för komplicerade manövrar med sitt aggressiva förhållningssätt och tillät ingen inblandning i hans sätt att leda sina styrkor, vilket mötte upprörd och befogad kritik från Wehrmacht. Stundtals var situationen i Dödskalledivisionen kaotisk. Vid anfallen mot såväl Frankrike som Sovjetunionen led man stora förluster. Eicke stod dock på sig och värjde sig mot den militära professionalisering som kom att prägla övriga delar av Waffen-SS. För att bibehålla den ”sanna nationalsocialistiska” kårandan inom dödskalledivisionen förhindrade han personalutbyten. Kriget i öst innebar dock så omfattande förluster för dödskalleförbanden – på mindre än ett år förlorade man över 12 000 man – att Eicke inte kunde hålla fast vid denna princip. Divisionen deltog bl.a. i pansarslaget vid Kursk som definitivt kom att avgöra kriget i öst.

Eicke För Waffen-SS som helhet går det, enligt nyare forskning, inte att hävda att man var vare sig mer eller mindre framgångsrik jämfört med den reguljära tyska armén. En avgörande skillnad fanns dock. I de fall det gått att bevisa att krigsförbrytelser ägt rum, vilket i princip förutsätter överlevande vittnen eller att man återfunnit lik med tydliga skador, är Waffen-SS överrepresenterat. Det finns också fog för att påstå att just Eickes dödskalleförband i hög grad gjorde sig skyldiga till omfattande övergrepp. Det bör framhållas att även de allierade avrättade krigsfångar, men inte i samma utsträckning.

Den 26 februari 1943, kort efter att han blivit utnämnd till Obergruppenführer blev Eickes Fieseler-Storch nedskjutet under ett spaningsuppdrag i början av det tredje slaget vid Charkov, Ukraina. Soldater ur hans division gjorde en desperat attack genom de sovjetiska linjerna och kämpade sig fram till nedslagsplatsen och sin ledares kropp. I den nazistiska propagandan beskrevs hur Eicke dött hjältedöden.

Text: Patrik Jakobsson, fil.kand. i historia, arkivarie vid Regeringskansliet
Källa: Knopp: SS – ondskans mäktiga redskap
Redaktionen för Time Life Books: Tredje Riket – SS
www.schoa.de
www.feldgrau.com/3ss.html
www.answers.com/topic/theodor-eicke
Personen inlagd 2006-12-04 | Uppdaterad 2007-01-01
sajten uppdaterades 2008-10-23 | ©Nina Ringbom 2006-09-03