startsidan
Porträttgalleri
Tyskland Amerika England Frankrike Sovjetunionen Italien Sverige Österrike Japan Slovakien Jugoslavien Norge


Läs om:
klicka för mer info
Wallenberg

1912-1947?
Läs om Hitler och andra personer Kriget - år för år Läs om Churchill och andra personer När släpptes atombomberna över Nagasaki och Hiroshima? Läs om Hitler och andra personer Läs om Churchill och andra personer
<< Tillbaka Wilhelm Keitel Utskriftsvänligare sida!
Titel: Tysk generalfältmarskalk
Levde:  1882 - 1946  (64 år - avrättad)
Keitel föddes 1882 i Braunschweig i mellersta Tyskland som son till en godsägare. Han skulle komma att beskrivas som urtypen för den plikttrogne preussiske officeren (även om liknelsen är något olycklig i bokstavlig bemärkelse eftersom Keitels familj var trogen den gamla Hannover-dynastin som tvingades till underkastelse av Preussen).

Keitels uttalande vid Nürnbergrättegången sammanfattar på ett kusligt sätt, inte bara hans egen, utan den allmänna inställning som möjliggjorde nazismens illdåd. ”När en order hade utdelats handlade jag på det sätt som jag uppfattade vara i enlighet med min plikt. Jag lät mig inte vilseledas av de möjliga konsekvenserna, som ju inte alltid gick att förutse.”

Efter skolan blev Keitel hänvisad till det militära eftersom hans far inte hade för avsikt att dra sig tillbaka och låta sin förstfödde överta godset. Fadern ansåg sig inte ha råd att bekosta en häst, varför Keitel fick söka sig till artilleriet istället för kavalleriet, vilket hade varit mer naturligt med tanke på hans provinsiella bakgrund.

Hans medverkan i första världskriget inleddes med att han som löjtnant sårades vid fronten. Men snart lät hans administrativa kvaliteter tala om sig och han började tjänstgöra vid generalstaben som den tyska arméns yngste stabsofficer. Detta trots att han saknade formell utbildning för en sådan placering. Man ansåg dock att hans bakgrund vid artilleriet, som kommit att bli det dominerande vapenslaget vid västfrontens statiska ställningskrig, var särskilt meriterade.

Efter kriget kom organisatören Keitel att en spela en central roll i uppbyggnaden av den tyska yrkesarmé som av Versaillesfördraget begränsades till 100 000 man. Han avancerade till överste och avdelningschef inom vad som i praktiken utgjorde en tysk generalstab i strid med fördraget. Inom staben började man snart planera för ett snabbt utökande av arméns storlek, alltså långt före det nazistiska maktövertagandet. Verksamheten hölls dock hemlig även för den tyska regeringen.

Wilhelm Keitel 1927 hade vapenarsenalen vuxit till att bli fem gånger större än vad Versaillesfördraget tillät. Den tyska vapenindustrin utvecklades genom att forskning utfördes utanför landets gränser, i Spanien, Sverige, Nederländerna och till och med i Sovjet, där (anti-kommunisten) Keitel imponerades av de möjligheter som en totalitär regim innebar för militären.
Tillsammans med Werner von Blomberg, som han tjänstgjort tillsammans med under kriget, började också Keitel att planera bildandet av ett överkommando för att centralisera den operativa verksamheten för samtliga försvarsgrenar. Keitel klargjorde samtidigt att han själv saknade såväl formell utbildning som tillräckliga ledaregenskaper för att leda ett sådant överkommando.

När von Blomberg blev krigsminister efter nazisternas maktövertagande lät sig Keitel, som f.ö. snabbt blev en stor beundrare av Hitler, motvilligt övertalas att tillträda tjänsten som chef för krigsministeriets (som samtidigt passande bytt namn från försvarsministeriet) avdelning för försvarsstyrkorna (Wehrmachtamt). När Hitler dessförinnan frågade von Blomberg om dennes uppfattning om Keitel svarade krigsministern att Keitel ju endast skött hans kontor. ”Men då är det precis den man jag söker” utbrast Hitler.

1935 upphävde Hitler Versaillesfördragets inskränkningar av den tyska krigsmakten. von Blomberg gjordes till överbefälhavare över ett gemensamt Wehrmacht som omfattade en utökad armé, flottan och ett nybildat flygvapen. Förändringarna fick Keitel att återuppta arbetet med ett gemensamt överkommando och stöddes i detta av von Blomberg och sin kollega, chefen för det nationella försvaret Alfred Jodl. Planerna omintetgjordes dock efter motstånd från Luftwaffe-chefen Göring, som inte ville underordna sig något överkommando, och Hitler själv, som även i detta sammanhang tillämpade principen att söndra och härska. Under kriget skulle emellertid den otydliga organisationsstrukturen få förödande konsekvenser.

1938 tvingades von Blomberg att avgå till följd av en lägligt inträffad privat skandal. Hitler hade länge velat avlägsna sin minister, pga. dennes motstånd mot Führerns allt mer aggressiva utrikespolitik. Hitler övertog själv ledningen över Wehrmacht och utsåg med ett till synes impulsivt beslut Keitel till sin närmaste man. I själva verket var åtgärderna snarare ett led i ett medvetet agerande att ersätta oppositionella krafter med sådana som var mer medgörliga.

Krigsministeriet avskaffades och ersattes av ett överkommando (OKW) som också omfattade den militära förvaltningen och därför fick Keitel som sin chef. OKW blev närmast Hitlers personliga stab med främsta uppgift att genomföra hans order. Mot den bakgrunden var valet av den inställsamme Keitel fullt logiskt. Däremot är det inte troligt att den allt annat än karriärhungrige eller ambitiöse Keitel själv spelade någon större roll i händelseutvecklingen.

Inom delar av Wehrmacht fanns en oro för de konsekvenser som Hitlers aggressiva politik kunde leda till. Keitel delade stundtals dessa farhågor men valde snart att inte hamna i konfliktställning med Hitler. Snart kom han att se som sin huvuduppgift att avskärma Führern för militära realiteter som denne inte ville kännas vid.

Keitel Segern över Frankrike under Andra världskrigets början blev en personlig triumf för Hitler, vilket också fick en stor inverkan på Wehrmachts generaler, inte minst Keitel. Han gav Hitler det ofta anförda (och av övriga Wehrmacht förlöjligade) epitetet ”GröFaZ” – ”Größter Feldherr aller Zeiten” (alla tiders störste fältherre). Den trogne Keitel utnämndes till generalfältmarskalk och fick äran att få leda vapenstilleståndsförhandlingarna i tågvagnen i Compiègneskogen.
Ett ödesdigert resultat av Hitlers framgångar var att hans uppfattning om sin egen förmåga stärktes varefter han kom att agera än mer självständigt och rutinmässigt undanhöll Wehrmacht information.

I biografierna över Keitel framträder två bilder. Dels den underdånige ja-sägaren som nådde sin position tack vare sin lismande lojalitet snarare än sin kompetens och dels den skicklige organisatören med ansvar för en gigantisk administration. Faktum är att Keitel även framförde kritik mot anfallet mot Sovjetunionen och att han, enligt honom själv, fick allt svårare att förlika sig med uppgiften att utföra Hitlers order.

Hitler gjorde aldrig någon hemlighet av att kampen för ”Lebensraum” i öst skulle föras på ett särskilt skoningslöst sätt, vilket kanske tydligast kommer till uttryck i ”Riktlinjer för truppernas uppförande i Ryssland” där man uppmanades att uppträda hänsynslöst mot ”bolsjevikiska agitatorer, partisaner, sabotörer och judar”. Denna order liksom instruktionerna om att ”som gottgörelse för en tysk soldats liv skall som regel dödstraff för 50 till 100 kommunister betraktas som rimligt” bar Keitels underskrift. Frågan om Wehrmachts inblandning i Förintelsen är fortfarande en kontroversiell fråga men Keitels ordergivning bevisar ändå att man måste ha varit väl medveten om dess existens.

Vid attentatet mot Hitler den 20 juli 1944 kom Keitel att spela en ofrivilligt stor roll. Han eskorterade personligen von Stauffenberg till Hitlers högkvarter Varglyan, varför vakterna inte kontrollerade attentatsmannen och denne kunde smuggla in en bomb. Efter explosionen visade dock Keitel prov på förvånansvärd handlingskraft. Han förde sin skadade Führer i säkerhet och kontaktade snabbt samtliga militärområdeschefer för att förmå dom att inte lyda några order från de sammansvurna i Berlin. Därefter kom han själv att ingå i den domstol som dömde samtliga inblandade till döden.

Den desperation som infann sig i krigets slutskede gjorde naturligtvis även avtryck i Keitels ordergivning. Enligt ”bestämmelse rörande förhållningssättet hos officerare och manskap i krigstid” uppmanades officerare att avrätta desertörer och manskapet att agera på motsvarande sätt mot officerare som beordrade reträtt. Enligt uppgift avrättades 25 000 soldater på detta sätt.

Keitel Wehrmacht kapitulerade till de västallierade den 7 maj 1945. Eftersom ryssarna ansåg sig ha den största delen i segern krävde man att ceremonin upprepades i deras närvaro dagen därpå. Denna rent symboliska uppgift tilldelades Keitel som förlorat sin status inom Wehrmacht efter Hitlers självmord. Den sovjetiska befälhavaren marskalk Georgij Zjukov försatte inte tillfället att förödmjuka sin fiende in i det sista. När Keitel skulle till att underteckna kapitulationshandlingarna stoppades han av Zjukov som krävde att tysken istället skulle gå bort till den ryska sidan av bordet och underteckna handlingarna där.

I den därpå följande Nürnbergrättegången fanns Keitel på de åtalades bänk. Fram till dess var hans svåraste förlust den marskalkstav som tagits ifrån honom och som han flera gånger krävde att få tillbaka. Han förnekade inte att han expedierat Hitlers order men förklarade sig ändå, i likhet med de övriga åtalade, ”icke skyldig”, eftersom han i egenskap av soldat känt sig tvungen att hörsamma ordern. Domstolen ansåg dock inte att detta kunde ses som en förmildrande omständighet vid så allvarliga brott.
Plötsligt förklarade då Keitel att han var villig att bekänna brotten för att frånta en del av det straffrättsliga ansvaret från dem som utfört de order han undertecknat. Keitel blev nämligen mycket illa berörd av en filmupptagning från olika koncentrationsläger. När det såg ut som om hans agerande skulle leda till att hela rättegången stod inför en vändpunkt tog han emellertid tillbaka sin bekännelse för att tillmötesgå Göring, som han nu betraktade som sin närmast överordnade.

Keitel vid rättegången Keitel var alltså ytterst nära att gå till historien som den ende inom kretsen av de högst ansvariga för Förintelsen som formellt erkände sin skuld. Istället valde han att hålla fast vid principen om absolut lydnad mot överheten. Ändå var hans slutord anmärkningsvärda i vilka han, på ett närmast anti-nazistiskt sätt, uttryckte en förhoppning om en ny framtid för det tyska folket i en folkens gemenskap.

Han fälldes på samtliga åtalspunkter – planerande av anfallskrig, brott mot freden, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Förgäves uttryckte han en sista önskan om att få bli avrättad av en exekutionspluton som det anstod en soldat. Den 30 september avkunnades domarna mot de åtalade. Keitel hängdes i gryningen den 16 oktober 1946. Hans dödskamp pågick i nära en halvtimme eftersom nacken inte knäcktes i hängningsögonblicket.

Text: Patrik Jakobsson, fil.kand. i historia, arkivarie vid Regeringskansliet
Källa: Barnett: Hitlers generaler
Beevor: Berlin – slutstriden 1945
Knopp: Hitlers krigare
Redaktionen för Time-Life Books: Tredje riket: Drömmen om herravälde
Redaktionen för Time-Life Books: Tredje riket: Den inre kretsen
Redaktionen för Time-Life Books: Tredje riket: Ett sargat Europa
Redaktionen för Time-Life Books: Tredje riket: Sammanbrottet
www.law.uga.edu
Personen inlagd 2007-03-16 | Uppdaterad 2007-03-16
sajten uppdaterades 2008-10-23 | ©Nina Ringbom 2006-09-03